adriantbh

Jag tror inte så mycket på fackindelning när det gäller människor och psykiska sjukdomar. Den mänskliga hjärnan är på tok för avancerad för att man så enkelt ska kunna säga vad som gör en persons beteende. Vi har inte ens utforskat hela den mänskliga hjärnan, hur kan vi då säga att vi har (full) förståelse över en persons sinne?

Jag glömde säga att jag skulle åka till Mallorca, nu har jag just kommit hem i alla fall.

Hat är ett bagage, som allt för många bär omkring på.
Vi hittar någon att skylla allting på, allt lidande vi ser.
Jag ser tonåringar runt mig som skriker åt varandra, hatar på varandra, och till och med tar till våld för någon slags bekräftelse.

Det är enkelt att fokusera på små saker, att inte orka se den större bilden, men ärligt talat, vem lurar vi? Den finns där.
Det finns ett djupare sätt att se på saker, att istället för att bråka, lösa bråken och göra gott.
Om vi bara tog ett djupt andetag när vi stötte på ett problem och tänkte ”Vad som än händer, så är det okej” så skulle vi kunna lösa saker på mycket bättre sätt.

Varför är det så att en person går in med motivet att såra en annan? Hämnd? Det är en väldigt dålig lösning.
När jag frågar folk som försöker att såra någon den här frågan så får jag aldrig något bra svar.
Mest så verkar det som att personen inte orkar bete sig till sitt optimala.
Det här är väldigt synd, och jag skulle önska att folk allmänt försökte göra världen till en bättre plats, istället för en sämre, ingen tjänar på det.

”A Rattlesnake, if Cornered will become so angry it will bite itself. That is exactly what the harboring of hate and resentment against others is - a biting of oneself. We think we are harming others in holding these spites and hates, but the deeper harm is to ourselves.” ~E. Stanley Jones

Livet är för kort för att vi ska gå omkring och hata varandra, för er egen skull, gör något bättre med er tid.

Om det verkar som att jag sätter mig över andra och dömer folk snabbt, så har ni fått fel intryck.
Självklart så dömer jag människor, det gör alla, jag tror att det är nästan omöjligt att lyckas sluta döma människor.
Jag vill inte tas som någon som ser ner på alla andra, ibland så kan jag agera så, men det är på grund av mitt humör, jag försöker att bättra på mig.

Jag älskar att sitta uppe på natten ensam och fundera. Fundera över liv, och död. Fundera över varför jag gör som jag gör, analysera allting med mig själv in i minsta detalj, för att få en så bra självkänsla som möjligt.
Jag vet om många svagheter med mig själv, jag vet även om styrkor som jag har.

Det gör lite ont att upptäcka negativa saker, som att visdom jag samlat på mig troligtvis inte kommer att tjäna till någon nytta.
Jag vet att jag är ensam, jag kommer att dö ensam. Jag har vant mig vid tanken att min existens inte spelar någon roll, att mina tankar inte kommer att göra någon skillnad, och att när jag dör, så lär mitt medvetna upphöra att existera.

Jag funderar över väldigt mycket, och jag kommer inte att kunna skriva in allting i den här bloggen, men det gör ingenting.

Jag har funderat på varför jag skriver dessa saker här, kanske är det för att det blir enklare att tänka över mina känslor då. Eller kanske så är det för att försöka få folk som läser att se mig som en djup och intelligent människa. Hade jag önsketänkt mer så hade jag tänkt på det första alternativet och bestämt mig för att det är så.
Att människor söker gemenskap och bekräftelse är rätt uppenbart, känns inte så värt att kämpa emot.
Jag vet faktiskt inte varför jag skriver här, jag tänker inte riktigt över varför jag skriver när jag bestämmer mig för att göra det, jag tänker över om jag vill göra det eller inte. Det vore intressant att få veta om alla faktorer som spelar in i mina beslut, men det är tyvärr nog omöjligt.

Om ni bryr er mycket om mig och så, läs gärna igenom detta inlägg noggrant, det har varit bättre än de två innan.
Och med noggrant så menar jag verkligen noggrant, läs gärna igenom det fler gånger, fast gör bara dessa saker om ni själva vill, jag ska inte tvinga er till någonting. Det vore bara synd om ni läste detta och inte förstod vad jag menade med många av sakerna jag skrivit.

Ps.
Ursäkta om det är dåligt skrivet, med styckesindelning och så, men jag satte mig bara ner och skrev, sedan blev det som det blev helt enkelt.
Ds.

Jag börjar bli less på hur alla runt omkring mig ska bevisa sig själva, försöka bekräfta sig själva. Det känns bara så töntigt.

Alla ska visa hur duktiga dom är på att sjunga, hur smarta och roliga dom är.
Just roliga fastnar jag för när det gäller killar. Det verkar som att killar i min ålder ska vara så roliga hela tiden, man märker verkligen hur många försöker riktigt hårt.

Folk borde bara ta en lång titt i spegeln och börja ta saker lite mer allvarligt. Tänka över målen med deras liv, och fullfölja dom.

Also, jag funderar på att bli en nykterist.

Jag är väldigt kluven i vad jag ska göra med mitt liv. Ska jag fortsätta festa och försöka vara en bra människa som har roligt eller ska jag lägga av med allt sådant och stanna hemma och träna på gitarr?
Det är en svår fråga, jag försöker väga nackdelarna med fördelarna men det är väldigt svårt när allting känns meningslöst.

Ibland så känner jag att jag kan ta an hela världen, att jag kan lyckas med vad som helst, och att jag kommer att lyckas med vilka mål jag än har.
Och ibland så känns det som att jag inte vill fortsätta alls.

Vi får se hur länge den här bloggperioden håller i sig, jag skriver när jag har lust.