Jag älskar nätter
Jag älskar att sitta uppe på natten ensam och fundera. Fundera över liv, och död. Fundera över varför jag gör som jag gör, analysera allting med mig själv in i minsta detalj, för att få en så bra självkänsla som möjligt.
Jag vet om många svagheter med mig själv, jag vet även om styrkor som jag har.
Det gör lite ont att upptäcka negativa saker, som att visdom jag samlat på mig troligtvis inte kommer att tjäna till någon nytta.
Jag vet att jag är ensam, jag kommer att dö ensam. Jag har vant mig vid tanken att min existens inte spelar någon roll, att mina tankar inte kommer att göra någon skillnad, och att när jag dör, så lär mitt medvetna upphöra att existera.
Jag funderar över väldigt mycket, och jag kommer inte att kunna skriva in allting i den här bloggen, men det gör ingenting.
Jag har funderat på varför jag skriver dessa saker här, kanske är det för att det blir enklare att tänka över mina känslor då. Eller kanske så är det för att försöka få folk som läser att se mig som en djup och intelligent människa. Hade jag önsketänkt mer så hade jag tänkt på det första alternativet och bestämt mig för att det är så.
Att människor söker gemenskap och bekräftelse är rätt uppenbart, känns inte så värt att kämpa emot.
Jag vet faktiskt inte varför jag skriver här, jag tänker inte riktigt över varför jag skriver när jag bestämmer mig för att göra det, jag tänker över om jag vill göra det eller inte. Det vore intressant att få veta om alla faktorer som spelar in i mina beslut, men det är tyvärr nog omöjligt.
Om ni bryr er mycket om mig och så, läs gärna igenom detta inlägg noggrant, det har varit bättre än de två innan.
Och med noggrant så menar jag verkligen noggrant, läs gärna igenom det fler gånger, fast gör bara dessa saker om ni själva vill, jag ska inte tvinga er till någonting. Det vore bara synd om ni läste detta och inte förstod vad jag menade med många av sakerna jag skrivit.
Ps.
Ursäkta om det är dåligt skrivet, med styckesindelning och så, men jag satte mig bara ner och skrev, sedan blev det som det blev helt enkelt.
Ds.
Jag vet om många svagheter med mig själv, jag vet även om styrkor som jag har.
Det gör lite ont att upptäcka negativa saker, som att visdom jag samlat på mig troligtvis inte kommer att tjäna till någon nytta.
Jag vet att jag är ensam, jag kommer att dö ensam. Jag har vant mig vid tanken att min existens inte spelar någon roll, att mina tankar inte kommer att göra någon skillnad, och att när jag dör, så lär mitt medvetna upphöra att existera.
Jag funderar över väldigt mycket, och jag kommer inte att kunna skriva in allting i den här bloggen, men det gör ingenting.
Jag har funderat på varför jag skriver dessa saker här, kanske är det för att det blir enklare att tänka över mina känslor då. Eller kanske så är det för att försöka få folk som läser att se mig som en djup och intelligent människa. Hade jag önsketänkt mer så hade jag tänkt på det första alternativet och bestämt mig för att det är så.
Att människor söker gemenskap och bekräftelse är rätt uppenbart, känns inte så värt att kämpa emot.
Jag vet faktiskt inte varför jag skriver här, jag tänker inte riktigt över varför jag skriver när jag bestämmer mig för att göra det, jag tänker över om jag vill göra det eller inte. Det vore intressant att få veta om alla faktorer som spelar in i mina beslut, men det är tyvärr nog omöjligt.
Om ni bryr er mycket om mig och så, läs gärna igenom detta inlägg noggrant, det har varit bättre än de två innan.
Och med noggrant så menar jag verkligen noggrant, läs gärna igenom det fler gånger, fast gör bara dessa saker om ni själva vill, jag ska inte tvinga er till någonting. Det vore bara synd om ni läste detta och inte förstod vad jag menade med många av sakerna jag skrivit.
Ps.
Ursäkta om det är dåligt skrivet, med styckesindelning och så, men jag satte mig bara ner och skrev, sedan blev det som det blev helt enkelt.
Ds.
Kommentarer
Postat av: Anonym
sjukt intressant att läsa en blogg där dom inte bara säger vad dom gör varenda dag och berätta mer om sig själv i djupare perspektiv. 5 av 5 fer sure ^^
Postat av: Adrian
Anonym: Din kommentar får mig att fundera på att inte sluta skriva. Tack.
Trackback
